Värdiga vinnare...
Det är som det är med förväntningar och jag hade tänkt att begränsa
mina inför finalen. Det är alltid kul med stormatcher men i slutändan
brukar det vara mer underhållning i en pojklagsmatch i Gothia Cup
än i en Em-final. Så jag bänkade mig i soffan lite lamt och hoppades
i bästa fall på ett tidigt mål så att dom annars så hårt knutna knutarna
skulle knytas upp tidigt i matchen. Säg det snabbt tre gånger i följd.
Så fel jag skulle ha, och tack för det!
Det var som en bal på slottet, majonäs på mackan eller chokladsås på
glassen, för vilken final det blev. Och så här i efterhand undrar jag varför
jag tvivlat. Sett till hela Em har det varit en fantastisk turnering där
underhållsvärdet varit av världsklass. Hade man inte varit svensk så hoppade
man förmodligen inte av förtjusning över landslagets matcher under turneringen
men vem bryr sig om vad resten av Europa tyckte? Jag hade i alla fall roligt.
Så grattis Spanien, mer välförtjänta mästare får man leta efter och som jag har
förstått det firas det till och med i Katalonien. För vilken turnering dom har
gjort och på vilket sätt dom gjorde det. Vi kunde konstatera att Italien gick genom Vm
utan att släppa in ett enda spelmål. Nu kan vi samtidigt konstatera och på ett sätt
förvånas över att Spanien inte släppt in ett enda mål i utslagsrundan.
Men dom gjorde det på intet sätt som Italien.
Dom visade för fotbollsvärlden att man inte behöver vara cynisk och lägga sitt
fokus på att förstöra för motståndaren genom att packa ihop laget tajtare än
en flygstol på ett Ryan Air plan.
Dom visade, och förklarade för oss något så enkelt som att för att göra mål och vinna
en fotbollsmatch behöver man en boll och den var dom inte villiga att låna ut.
Det brukar vara så att efter ett stort mästerskap så sätter det vinnande laget
trenden för dom nästkommande årens taktiska trend. Spanjorernas sätt att spela
kommer vara det svåraste för lag och spelare att anamma på länge. För när man
tittar på hur Spaniens lag spelar bollen mellan varandra är det som att se en perfekt
utförd dans av något slag. En perfekt koreografi där varje spelare vet precis hur han
skall röra sig vid varje tillfälle på planen. Och lära sig att dansa vet alla som blivit
tvingade av sin tjej, sambo eller fru på salsakurs hur svårt det kan vara.
Så några ord om finalen. Spanien kom till finalen med sitt 4-1-4-1. I Tyskland var
den stora frågan, "der balle" eller inte. En rökridå enligt Aragonés och jag är
beredd att hålla med. Ballack såg helt obekymrad ut om sin onda vad.
Det talades även om hur Torres skulle kunna matcha dom tyska fyrtornen i
mittförsvaret och det man kan säga om den saken är att El Niño numera måste
syfta på ett av dom mest kraftfulla väderfenomen vi har på jorden än den
ursprungliga betydelsen "det lilla gossebarnet". För var han en liten pojke i Madrid
har han blivit en man i Liverpool. Som han sprang, stångades och gjorde varje litet
moment obehagligt på ett eller annat sätt för den tyska backlinjen. Senna fortsatte att vara
i stort sett felfri under nittio minuter och kan ha visat sig vara den stora, kanske största
enskilda anledningen till Spaniens framgång. Om dom fyra längre fram på mitten lämnar
jag över ordet till Tony Irving.
- En perfekt insatts grabbar. Tio poäng!
Sen har dom en backlinje som är mer passnigsskicklig än hela sveriges mittfällt med
en Ramos som kan spela på vilken possition som helst. Puyol ser ut och är lika
hänsynslös i sina glidtacklingar som en skoghuggare är mot en fullvuxen gran. Brevid
honom står Marchena och tuggar barr och vindpusten du trodde du kände var Capdevila
som kom susande förbi.
Till sist vill jag bara säga att jag hade inte varit en lika stor man i triumfens tid som Aragonés
var på presskonferansen efter matchen. Där hade hela det spanska drevet samlats med
övrig Europeisk press och Aragonés svarade lungt och stilla på frågorna som ställdes utan,
verkade det som, en tanke på det stålbad han gått igenom i spanska medier.
Jag hade i minsta fall tagit tillfället i akt och ställt en fråga till drevet när jornalisternas egna
börjat sina ut.
- Finns det ingen som vill prata om Raul?
Mästare 2008 - Grattis Spanien
mina inför finalen. Det är alltid kul med stormatcher men i slutändan
brukar det vara mer underhållning i en pojklagsmatch i Gothia Cup
än i en Em-final. Så jag bänkade mig i soffan lite lamt och hoppades
i bästa fall på ett tidigt mål så att dom annars så hårt knutna knutarna
skulle knytas upp tidigt i matchen. Säg det snabbt tre gånger i följd.
Så fel jag skulle ha, och tack för det!
Det var som en bal på slottet, majonäs på mackan eller chokladsås på
glassen, för vilken final det blev. Och så här i efterhand undrar jag varför
jag tvivlat. Sett till hela Em har det varit en fantastisk turnering där
underhållsvärdet varit av världsklass. Hade man inte varit svensk så hoppade
man förmodligen inte av förtjusning över landslagets matcher under turneringen
men vem bryr sig om vad resten av Europa tyckte? Jag hade i alla fall roligt.
Så grattis Spanien, mer välförtjänta mästare får man leta efter och som jag har
förstått det firas det till och med i Katalonien. För vilken turnering dom har
gjort och på vilket sätt dom gjorde det. Vi kunde konstatera att Italien gick genom Vm
utan att släppa in ett enda spelmål. Nu kan vi samtidigt konstatera och på ett sätt
förvånas över att Spanien inte släppt in ett enda mål i utslagsrundan.
Men dom gjorde det på intet sätt som Italien.
Dom visade för fotbollsvärlden att man inte behöver vara cynisk och lägga sitt
fokus på att förstöra för motståndaren genom att packa ihop laget tajtare än
en flygstol på ett Ryan Air plan.
Dom visade, och förklarade för oss något så enkelt som att för att göra mål och vinna
en fotbollsmatch behöver man en boll och den var dom inte villiga att låna ut.
Det brukar vara så att efter ett stort mästerskap så sätter det vinnande laget
trenden för dom nästkommande årens taktiska trend. Spanjorernas sätt att spela
kommer vara det svåraste för lag och spelare att anamma på länge. För när man
tittar på hur Spaniens lag spelar bollen mellan varandra är det som att se en perfekt
utförd dans av något slag. En perfekt koreografi där varje spelare vet precis hur han
skall röra sig vid varje tillfälle på planen. Och lära sig att dansa vet alla som blivit
tvingade av sin tjej, sambo eller fru på salsakurs hur svårt det kan vara.
Så några ord om finalen. Spanien kom till finalen med sitt 4-1-4-1. I Tyskland var
den stora frågan, "der balle" eller inte. En rökridå enligt Aragonés och jag är
beredd att hålla med. Ballack såg helt obekymrad ut om sin onda vad.
Det talades även om hur Torres skulle kunna matcha dom tyska fyrtornen i
mittförsvaret och det man kan säga om den saken är att El Niño numera måste
syfta på ett av dom mest kraftfulla väderfenomen vi har på jorden än den
ursprungliga betydelsen "det lilla gossebarnet". För var han en liten pojke i Madrid
har han blivit en man i Liverpool. Som han sprang, stångades och gjorde varje litet
moment obehagligt på ett eller annat sätt för den tyska backlinjen. Senna fortsatte att vara
i stort sett felfri under nittio minuter och kan ha visat sig vara den stora, kanske största
enskilda anledningen till Spaniens framgång. Om dom fyra längre fram på mitten lämnar
jag över ordet till Tony Irving.
- En perfekt insatts grabbar. Tio poäng!
Sen har dom en backlinje som är mer passnigsskicklig än hela sveriges mittfällt med
en Ramos som kan spela på vilken possition som helst. Puyol ser ut och är lika
hänsynslös i sina glidtacklingar som en skoghuggare är mot en fullvuxen gran. Brevid
honom står Marchena och tuggar barr och vindpusten du trodde du kände var Capdevila
som kom susande förbi.
Till sist vill jag bara säga att jag hade inte varit en lika stor man i triumfens tid som Aragonés
var på presskonferansen efter matchen. Där hade hela det spanska drevet samlats med
övrig Europeisk press och Aragonés svarade lungt och stilla på frågorna som ställdes utan,
verkade det som, en tanke på det stålbad han gått igenom i spanska medier.
Jag hade i minsta fall tagit tillfället i akt och ställt en fråga till drevet när jornalisternas egna
börjat sina ut.
- Finns det ingen som vill prata om Raul?
Mästare 2008 - Grattis Spanien
Kungen är död, länge leve kungen!!
Så kom beskedet. Inte med posten men lik väl ett brev. Det är ju 2008.
Var det oväntat?
Inte för mig och säkerligen inte heller för dom flesta som såg intervjun direkt
efter uttåget ur EM. Man såg och hörde på den annars så slipade Ljungberg
vad som komma skulle.
Jag kommer aldrig glömma Freddies första match mot England. Det var första
gången jag såg honom spela och han liknade mer Disneys tasmanska djävul
som snurrade runt benen på britterna än en svensk landslagsspelare. Totalt
orädd trotts sin ringa storlek. Det är det som har definierat honom som spelare,
hans näst intill masochistiska spelstil och vem vet, kanske det inspirerade till Söderbergs
berömda ord "ända in i kaklet". Dom orden är ju Ljungberg personifierad. Det är också
det som gjort honom till en idag skadad, stukad och lite långsammare spelare. Och utan
sin fart är en stor, kanske den största och viktigaste dimensionen i hans spel förlorad och
aldrig har väl det varit tydligare än i detta mästerskap. Vi som är vana att se honom få
bollen på egen planhalva, driva upp bollen, bli tacklad, ramla så ograciöst som bara han
kan för att sedan resa sig upp och ge domaren en avhyvling. Under dom tre matcherna vi
spelade i detta mästerskap tjänade han ihop till en, observera, en "vunnen" frispark.
Ljungberg har efter sina år i England anammat den engelska tanken om en stark
lagkapten och tagit uppgiften på största allvar sedan han fick bindeln. Han är och
har varit en stark ledare, men det kanske mest betydelsefulla han bidragit med är det
beslut han nu tagit.
När vi har en förbundskapten som hänger kvar vid sina trotjänare allt för länge
kapar Ljungberg banden och kanske tvingar fram en nödvändig föryngring.
Vi hörde hans analys av insatsen i EM och det var tydligt vad han tyckte.
Guardiola, Barcelonas nya tränare, har inför säsongen sagt att när en era i ett lag
avslutas är det naturligt att man byter ut dom ledande spelarna. Nu tog lagkaptenen
det steget som inte förbundskaptenen vågat och jag tror att vi skall vara evigt tacksamma
för att Ljungberg fortsätter att påverka även utanför planen.
Så nu dör en era och en ny skall komma. Ljungberg och Lagerbäck har följts åt
som Kling & Klang i ett avsnitt av Pippi Långstrump. Vem vet hur Lagerbäck
resonerar nu?
Tror jag att han slutar?
Nej, absolut inte. Men när hans trotjänare lägger av så kanske utrymme finns för lite
nytänkande hos landslagsledningen och ingen skulle bli gladare än jag om så var fallet.
Det finns en hel del att skriva om det nya. Men det väntar jag med tills i morgon. Just nu
skall allt fokus läggas på det lilla yrvädret från Halmstad.
Så låt oss hoppas på någon form av formellt avtack till landslagets kanske viktigaste
spelare dom senaste 10 åren.
KUNGEN ÄR DÖD, LÄNGE LEVE KUNGEN!
lika som bär? - Tack för minnena Fredrik Ljungberg!
Var det oväntat?
Inte för mig och säkerligen inte heller för dom flesta som såg intervjun direkt
efter uttåget ur EM. Man såg och hörde på den annars så slipade Ljungberg
vad som komma skulle.
Jag kommer aldrig glömma Freddies första match mot England. Det var första
gången jag såg honom spela och han liknade mer Disneys tasmanska djävul
som snurrade runt benen på britterna än en svensk landslagsspelare. Totalt
orädd trotts sin ringa storlek. Det är det som har definierat honom som spelare,
hans näst intill masochistiska spelstil och vem vet, kanske det inspirerade till Söderbergs
berömda ord "ända in i kaklet". Dom orden är ju Ljungberg personifierad. Det är också
det som gjort honom till en idag skadad, stukad och lite långsammare spelare. Och utan
sin fart är en stor, kanske den största och viktigaste dimensionen i hans spel förlorad och
aldrig har väl det varit tydligare än i detta mästerskap. Vi som är vana att se honom få
bollen på egen planhalva, driva upp bollen, bli tacklad, ramla så ograciöst som bara han
kan för att sedan resa sig upp och ge domaren en avhyvling. Under dom tre matcherna vi
spelade i detta mästerskap tjänade han ihop till en, observera, en "vunnen" frispark.
Ljungberg har efter sina år i England anammat den engelska tanken om en stark
lagkapten och tagit uppgiften på största allvar sedan han fick bindeln. Han är och
har varit en stark ledare, men det kanske mest betydelsefulla han bidragit med är det
beslut han nu tagit.
När vi har en förbundskapten som hänger kvar vid sina trotjänare allt för länge
kapar Ljungberg banden och kanske tvingar fram en nödvändig föryngring.
Vi hörde hans analys av insatsen i EM och det var tydligt vad han tyckte.
Guardiola, Barcelonas nya tränare, har inför säsongen sagt att när en era i ett lag
avslutas är det naturligt att man byter ut dom ledande spelarna. Nu tog lagkaptenen
det steget som inte förbundskaptenen vågat och jag tror att vi skall vara evigt tacksamma
för att Ljungberg fortsätter att påverka även utanför planen.
Så nu dör en era och en ny skall komma. Ljungberg och Lagerbäck har följts åt
som Kling & Klang i ett avsnitt av Pippi Långstrump. Vem vet hur Lagerbäck
resonerar nu?
Tror jag att han slutar?
Nej, absolut inte. Men när hans trotjänare lägger av så kanske utrymme finns för lite
nytänkande hos landslagsledningen och ingen skulle bli gladare än jag om så var fallet.
Det finns en hel del att skriva om det nya. Men det väntar jag med tills i morgon. Just nu
skall allt fokus läggas på det lilla yrvädret från Halmstad.
Så låt oss hoppas på någon form av formellt avtack till landslagets kanske viktigaste
spelare dom senaste 10 åren.
KUNGEN ÄR DÖD, LÄNGE LEVE KUNGEN!
lika som bär? - Tack för minnena Fredrik Ljungberg!
Tick-tack, Tiqui-taca....
Vad är det som är rött, gult, svart och låter "tiqui-taca, tiqui-taca, tiqui-taca"?
Vet du inte?
Här får du svaret: La seleccsion, "dom utvalda", Spaniens landslag när dom spelar
som dom gjorde igår kväll.
Man kunde nästan se det i ryssarnas ögon efter första halvlek. Dom såg trötta ut.
Som när man inte kan sova och sekundvisaren i det gamla urverket bara blir
högre och högre, mer irriterande tills man kastar klockj*veln i väggen.
"Tick-tack, tick-tack, tick-tack".
Klockan gick, men det såg inte ut som den rann iväg för Ryssland. Mer som om
dom önskat att det skulle gå lite fortare, som om dom ville att det skulle vara över.
Så överlägsna var Spanien.
Det var inget fel på inställningen hos dom vita, dom gjorde så gott dom kunde för dagen.
Men lika galen som man kan bli utav att inte kunna somna in när man vet att man
måste upp tidigt dagen efter och klockljudet bara blir högre och högre, lika illa, om än
inte värre måste det vara att få jaga, jaga och åter jaga boll när ditt eget spel går ut på
att anfalla mer än dina motståndare. Ryssland försökte men lyckades aldrig riktigt få
grepp om bollen. Senna var som en bulldozer med kännselsprön på mitten och malde
ner allt som passerade hans väg för att sedan lugnt och stilla behärska hela den vackra
konst vi kallar passningsspel. Ramos tog för dagen en position högre upp i banan och
stängde effektivt den motorväg som Zjirkov haft att löpa på i Rysslands tre tidigare matcher.
Iniesta såg ut som Iniesta igen och det enda som var lika blekt i hans framträdande som
tidigare var huden på hans kropp. Och Fabregas, denne Fabregas. Vilken pass eller som
jag nu mera förstått att det enligt korrekt svenska skall vara, vilket pass.
Någonstans läste eller hörde jag någon skriva eller säga att ryssarna var slitna. Att dom
var trötta efter hårt matchande. Det tror jag inte en sekund på. Den ryska säsongen spelas
enligt allsvensk modell och har bara hunnit halvvägs. Deras kvartsfinal gick liksom Spaniens
till förlängning så ingen skillnad där. Argumentet att deras sätt att spela sliter mer än andra
lags kan man bara konstatera följande, det är alltid jobbigare att springa utan boll än med.
Hör ni ljudet?
"tiqui-taca, tiqui-taca, tiqui-taca"
Jag tror Arsjavin och gänget somnade in med det ringandes i öronen i natt.
Tyskland - Spanien på söndag. Vissa kallar det drömfinal och jag kan bara hålla med.
Inget talar väl för att Tyskland skall vinna förutom att dom är just Tyskland. Vi kommer
förmodligen få se en matchbild där tyskarna jagar spelare mer än boll. Dom kommer
inte kunna spela ut bollskickliga spanjorer men med en medellängd på 1.60 på Spaniens
mittfält har dom inga problem med att mangla ner dom. Spanien å andra sidan möter åter
igen ett lag med förhållandevis tröga mittbackar och till deras fördel, om jag får välja, spelar
nu Fabregas ifrån start. Det är han som bryter mönstret i det spanska laget och inte har
något emot att sätta en tidig boll i djupet på Torres från egen planhalva. Iniensta och Xavi
ser oftast ut som dom är rädda för en eventuell icing.
"Att ge bort en fast situation på egen planhalva är aldrig bra." sa Xavi
"Comprende" sa Iniesta
Tyskarna får hoppas att Ballack vaknar på rätt sida, Podolski kan löpa bättre och smartare
än Ramos och Puyol. Att Klose fortsätter att hitta nätet. Men den största nöten att knäcka
kommer vara att hur dom skall bygga en mur framför dom två lite trögare mittbackarna
och inte låta Spanien trä in bollar där i mellan.
Lyckas dom med det så firar vi med bratwurst och riesling på söndag.
Tapas eller Bratwurst - Vad väljer du?
Vet du inte?
Här får du svaret: La seleccsion, "dom utvalda", Spaniens landslag när dom spelar
som dom gjorde igår kväll.
Man kunde nästan se det i ryssarnas ögon efter första halvlek. Dom såg trötta ut.
Som när man inte kan sova och sekundvisaren i det gamla urverket bara blir
högre och högre, mer irriterande tills man kastar klockj*veln i väggen.
"Tick-tack, tick-tack, tick-tack".
Klockan gick, men det såg inte ut som den rann iväg för Ryssland. Mer som om
dom önskat att det skulle gå lite fortare, som om dom ville att det skulle vara över.
Så överlägsna var Spanien.
Det var inget fel på inställningen hos dom vita, dom gjorde så gott dom kunde för dagen.
Men lika galen som man kan bli utav att inte kunna somna in när man vet att man
måste upp tidigt dagen efter och klockljudet bara blir högre och högre, lika illa, om än
inte värre måste det vara att få jaga, jaga och åter jaga boll när ditt eget spel går ut på
att anfalla mer än dina motståndare. Ryssland försökte men lyckades aldrig riktigt få
grepp om bollen. Senna var som en bulldozer med kännselsprön på mitten och malde
ner allt som passerade hans väg för att sedan lugnt och stilla behärska hela den vackra
konst vi kallar passningsspel. Ramos tog för dagen en position högre upp i banan och
stängde effektivt den motorväg som Zjirkov haft att löpa på i Rysslands tre tidigare matcher.
Iniesta såg ut som Iniesta igen och det enda som var lika blekt i hans framträdande som
tidigare var huden på hans kropp. Och Fabregas, denne Fabregas. Vilken pass eller som
jag nu mera förstått att det enligt korrekt svenska skall vara, vilket pass.
Någonstans läste eller hörde jag någon skriva eller säga att ryssarna var slitna. Att dom
var trötta efter hårt matchande. Det tror jag inte en sekund på. Den ryska säsongen spelas
enligt allsvensk modell och har bara hunnit halvvägs. Deras kvartsfinal gick liksom Spaniens
till förlängning så ingen skillnad där. Argumentet att deras sätt att spela sliter mer än andra
lags kan man bara konstatera följande, det är alltid jobbigare att springa utan boll än med.
Hör ni ljudet?
"tiqui-taca, tiqui-taca, tiqui-taca"
Jag tror Arsjavin och gänget somnade in med det ringandes i öronen i natt.
Tyskland - Spanien på söndag. Vissa kallar det drömfinal och jag kan bara hålla med.
Inget talar väl för att Tyskland skall vinna förutom att dom är just Tyskland. Vi kommer
förmodligen få se en matchbild där tyskarna jagar spelare mer än boll. Dom kommer
inte kunna spela ut bollskickliga spanjorer men med en medellängd på 1.60 på Spaniens
mittfält har dom inga problem med att mangla ner dom. Spanien å andra sidan möter åter
igen ett lag med förhållandevis tröga mittbackar och till deras fördel, om jag får välja, spelar
nu Fabregas ifrån start. Det är han som bryter mönstret i det spanska laget och inte har
något emot att sätta en tidig boll i djupet på Torres från egen planhalva. Iniensta och Xavi
ser oftast ut som dom är rädda för en eventuell icing.
"Att ge bort en fast situation på egen planhalva är aldrig bra." sa Xavi
"Comprende" sa Iniesta
Tyskarna får hoppas att Ballack vaknar på rätt sida, Podolski kan löpa bättre och smartare
än Ramos och Puyol. Att Klose fortsätter att hitta nätet. Men den största nöten att knäcka
kommer vara att hur dom skall bygga en mur framför dom två lite trögare mittbackarna
och inte låta Spanien trä in bollar där i mellan.
Lyckas dom med det så firar vi med bratwurst och riesling på söndag.
Tapas eller Bratwurst - Vad väljer du?
Ödets ironi....
Att få stifta bekantskap med något nytt, spännande och vackert kan man aldrig
få nog av och har inte en liten del av dig njutit av Turkiets eller för den delen
Rysslands matcher i detta mästerskap har du antingen ett hjärta av sten eller
en sverigedemokrat innan för skjortan. För inte hade väl du (absolut inte jag)
trott på förhand att dessa två lag skulle bjuda på kanske turneringens allra finaste
fotbollsgodis.
Det som Turkiet presterade igår var inget mindre än en bragd. Kan du tänka dig ett
Sverige utan Zlatan, Elmander, Ljungberg, Svensson, Linderoth, Chippen, Mellberg,
Edman och Isaksson gå in i en kvartsfinal, pressa Tyskland och ha 2 - 2 på matchklockan
när det är tre minuter kvar.
Inte?
Jag vet inte jag, man måste ha något liknande att jämföra med och mitt minne
sträcker sig inte längre än ett år och elva månader tillbaks.
Men så var sagan slut och idag vaknar hela Turkiet kallsvettiga ur det
som började som en fantastiskt vacker dröm men slutade i tårar.
Dom båda lagen var klädda i sina färger men hade jag inte vetat bättre kunde jag
svära på att dom båda lagen bytt matchtröjor efter nationalsångerna.
För inte skulle Turkiet föra matchen, spela med fart, frenesi och inte ha en tanke på att
om någon kroknade eller blev skadad så hade dom endast jokern Tolga Zengin att kasta in
som forward. Herr Zelgin är för övrigt tredjemålvakt i landslaget till vardags.
Tyskland, maskinen Tyskland, såg nervöst och ängsligt ut. Som om om dom hade nio
spelare skadade eller avstänga, varit tvungna att kasta om i laget och tänkt spara på
krafterna, för att man vet ju att en kvartsfinal kan pågå i 120 minuter.
Eller var dom bara rädda för att ta ledningen? Ett genialiskt drag av Löw måhända.
För hur hanterar ett lag som jagat en hel turnering att plötsligt bli jagade?
"Ok grabbar, ni har själva sett det, turkarna är makalösa på att vända matcher så vad
som än händer avgör ni inte för än i sista minuten. Verstehen!"
Låter det troligt?
Nä hä.
Trodde väl inte det.
För visst hade man känslan, om än utan sällskap av tillhörande tv-bild, att det ändå
fanns en chans att turkarna skulle göra det igen.
Men det kanske var karma. Till slut fick Turkiet smaka på sin egen medicin och ödet
visade sin mest hänsynslösa sida, gapade stort och tog ett stort bett av den
turkiska baken.
Och när man precis har återhämtat sig efter all dramatik är det snart dags igen och ett
speluppehåll på två dagar känns nu lika nödvändigt för mig som för spelarna efter kvällens
nagelbitare.
Samtliga avstängda.........(?)
få nog av och har inte en liten del av dig njutit av Turkiets eller för den delen
Rysslands matcher i detta mästerskap har du antingen ett hjärta av sten eller
en sverigedemokrat innan för skjortan. För inte hade väl du (absolut inte jag)
trott på förhand att dessa två lag skulle bjuda på kanske turneringens allra finaste
fotbollsgodis.
Det som Turkiet presterade igår var inget mindre än en bragd. Kan du tänka dig ett
Sverige utan Zlatan, Elmander, Ljungberg, Svensson, Linderoth, Chippen, Mellberg,
Edman och Isaksson gå in i en kvartsfinal, pressa Tyskland och ha 2 - 2 på matchklockan
när det är tre minuter kvar.
Inte?
Jag vet inte jag, man måste ha något liknande att jämföra med och mitt minne
sträcker sig inte längre än ett år och elva månader tillbaks.
Men så var sagan slut och idag vaknar hela Turkiet kallsvettiga ur det
som började som en fantastiskt vacker dröm men slutade i tårar.
Dom båda lagen var klädda i sina färger men hade jag inte vetat bättre kunde jag
svära på att dom båda lagen bytt matchtröjor efter nationalsångerna.
För inte skulle Turkiet föra matchen, spela med fart, frenesi och inte ha en tanke på att
om någon kroknade eller blev skadad så hade dom endast jokern Tolga Zengin att kasta in
som forward. Herr Zelgin är för övrigt tredjemålvakt i landslaget till vardags.
Tyskland, maskinen Tyskland, såg nervöst och ängsligt ut. Som om om dom hade nio
spelare skadade eller avstänga, varit tvungna att kasta om i laget och tänkt spara på
krafterna, för att man vet ju att en kvartsfinal kan pågå i 120 minuter.
Eller var dom bara rädda för att ta ledningen? Ett genialiskt drag av Löw måhända.
För hur hanterar ett lag som jagat en hel turnering att plötsligt bli jagade?
"Ok grabbar, ni har själva sett det, turkarna är makalösa på att vända matcher så vad
som än händer avgör ni inte för än i sista minuten. Verstehen!"
Låter det troligt?
Nä hä.
Trodde väl inte det.
För visst hade man känslan, om än utan sällskap av tillhörande tv-bild, att det ändå
fanns en chans att turkarna skulle göra det igen.
Men det kanske var karma. Till slut fick Turkiet smaka på sin egen medicin och ödet
visade sin mest hänsynslösa sida, gapade stort och tog ett stort bett av den
turkiska baken.
Och när man precis har återhämtat sig efter all dramatik är det snart dags igen och ett
speluppehåll på två dagar känns nu lika nödvändigt för mig som för spelarna efter kvällens
nagelbitare.
Samtliga avstängda.........(?)
Lättlästa...
Jag bara älskar veckorna fram till midsommar. Dagarna blir ljusare, varmare
och nätterna kortare. Vi går mot bättre skönare tider. Det är sällan som
varmast vid den här tiden på året men vi är på väg mot något och inte ifrån.
Men det vänder snabbt. På midsommardagen är det över. Slut. Då vandrar
vi mot mörkare tider igen och det känns som julen står bakom hörnet och
lurar. Men man kan ju alltid se fram emot nästa sommar.
Samma känsla infinner sig när jag är ute och reser. Innan jag lämnar
hotellrummet, huset eller fjällstugan måste jag ta ett varv i alla rum för att
insupa atmosfären tills nästa gång det är dags för semester.
Nu är det tre matcher kvar. Tre. Samma bekanta känsla infinner sig. En blandning
av ångest för att det snart är två år kvar tills nästa gång, samtidigt en förväntan
inför det som komma skall.
Men det som skiljer sig denna gång är att det inte känns vidare troligt att
anspänningen kommer ligga på samma nivå när VM sparkas igång om
två år som den gjort inför dom fem senaste mästerskapen. Jag tror Sverige
kommer få mycket svårt att nå dit och jag skall förklara varför.
Efter att ha spelat på samma sätt i tio år är vi sönderlästa. Man vet idag hur man
skall straffa Sverige och vi har inget motmedel. Jag tror dom flesta som är
någorlunda insatta i landslaget skulle kunna gå in och agera matchcoach
i Lagerbäcks ställe utan att göra honom besviken. Hur menar han då kanske
du tänker. Jo det är som när du är på restaurang och beställer en ramlösa till
maten och servitrisen säger "vi har Loka. Går det bra?"
Svaren är helt enkelt mer självklara än frågorna.
Sitter man och tittar på en match så vet man precis vilka byten som kommer
komma och på ett ungefär när. Det är inte svårt att läsa sig till vad som försiggår
inne i Lagerbäcks huvud. Det är inte heller orimligt att tänka sig att motståndarna
vet detsamma och att överaskningseffekten uteblir. Ett bra exempel på det är i
matchen mot Trinidad & Tobago där Herr Beenhakker visste vad han skulle göra
för att trycka tillbaka Sveriges ytterbackar när vi ville trycka på framåt.
Ett förvånansvärt enkelt drag. Med en man utvisad byter man in en andra forward.
Surprise!!
Va fan gör han??
Så enkelt. Så galet, Så otroligt genialt.
SÅ SÖNDERLÄSTA!
Det har pratats en hel del om en plan B. Att man vet och har bestämt i förväg hur man
skall agera i olika situationer som kan uppstå under en match. Vi har sett det nu och
dom är inte alls anpassade till matchbilden eller motståndares svagheter.
Först in med Kim om inte han är på planen, gå ner på en trebackslinje, låt henke
ligga som släpande och in med en tredje forward.
Jag vägrar tro på att det är den konsekvent bästa lösningen i alla utsatta lägen
då vi har kniven mot strupen.
Lagerbäcks plan A känner vi alla till allt för tydligt och kan illustreras i ett enda ord:
Riskminimering.
Det är just det som rimmar så illa i mina öron. Ett plus ett blir inte två.
Det är som att man sparat pengar på ett bankkonto hela livet utan någon som helst risk,
sedan märkt att det blev inte så mycket som man hoppats på när man närmar sig
pension, tar ut hela beloppet och satsar det på rött eller svart.
Nu skall vi möta Portugal och Danmark, igen. Ett lag är direktkvalificerat.
Någon som bokat resa till Sydafrika?
Kvalet inleds mot Albanien borta och sedan Ungern hemma. Då måste Lagerbäck våga
och inte vänta tills han har kniven mot strupen. Spela in ett alternativt spelsystem och
ge det en chans. Inte bara nittio ynka minuter som den gången på Ullevi då 4-2-3-1 skulle
köras igenom och lika snabbt förkastas.
Vill man till VM måste man våga mot nationer som Albanien, Ungern och Malta.
Tills dess, ett rum avklarat, tre kvar.
Läste Lagerbäck.
och nätterna kortare. Vi går mot bättre skönare tider. Det är sällan som
varmast vid den här tiden på året men vi är på väg mot något och inte ifrån.
Men det vänder snabbt. På midsommardagen är det över. Slut. Då vandrar
vi mot mörkare tider igen och det känns som julen står bakom hörnet och
lurar. Men man kan ju alltid se fram emot nästa sommar.
Samma känsla infinner sig när jag är ute och reser. Innan jag lämnar
hotellrummet, huset eller fjällstugan måste jag ta ett varv i alla rum för att
insupa atmosfären tills nästa gång det är dags för semester.
Nu är det tre matcher kvar. Tre. Samma bekanta känsla infinner sig. En blandning
av ångest för att det snart är två år kvar tills nästa gång, samtidigt en förväntan
inför det som komma skall.
Men det som skiljer sig denna gång är att det inte känns vidare troligt att
anspänningen kommer ligga på samma nivå när VM sparkas igång om
två år som den gjort inför dom fem senaste mästerskapen. Jag tror Sverige
kommer få mycket svårt att nå dit och jag skall förklara varför.
Efter att ha spelat på samma sätt i tio år är vi sönderlästa. Man vet idag hur man
skall straffa Sverige och vi har inget motmedel. Jag tror dom flesta som är
någorlunda insatta i landslaget skulle kunna gå in och agera matchcoach
i Lagerbäcks ställe utan att göra honom besviken. Hur menar han då kanske
du tänker. Jo det är som när du är på restaurang och beställer en ramlösa till
maten och servitrisen säger "vi har Loka. Går det bra?"
Svaren är helt enkelt mer självklara än frågorna.
Sitter man och tittar på en match så vet man precis vilka byten som kommer
komma och på ett ungefär när. Det är inte svårt att läsa sig till vad som försiggår
inne i Lagerbäcks huvud. Det är inte heller orimligt att tänka sig att motståndarna
vet detsamma och att överaskningseffekten uteblir. Ett bra exempel på det är i
matchen mot Trinidad & Tobago där Herr Beenhakker visste vad han skulle göra
för att trycka tillbaka Sveriges ytterbackar när vi ville trycka på framåt.
Ett förvånansvärt enkelt drag. Med en man utvisad byter man in en andra forward.
Surprise!!
Va fan gör han??
Så enkelt. Så galet, Så otroligt genialt.
SÅ SÖNDERLÄSTA!
Det har pratats en hel del om en plan B. Att man vet och har bestämt i förväg hur man
skall agera i olika situationer som kan uppstå under en match. Vi har sett det nu och
dom är inte alls anpassade till matchbilden eller motståndares svagheter.
Först in med Kim om inte han är på planen, gå ner på en trebackslinje, låt henke
ligga som släpande och in med en tredje forward.
Jag vägrar tro på att det är den konsekvent bästa lösningen i alla utsatta lägen
då vi har kniven mot strupen.
Lagerbäcks plan A känner vi alla till allt för tydligt och kan illustreras i ett enda ord:
Riskminimering.
Det är just det som rimmar så illa i mina öron. Ett plus ett blir inte två.
Det är som att man sparat pengar på ett bankkonto hela livet utan någon som helst risk,
sedan märkt att det blev inte så mycket som man hoppats på när man närmar sig
pension, tar ut hela beloppet och satsar det på rött eller svart.
Nu skall vi möta Portugal och Danmark, igen. Ett lag är direktkvalificerat.
Någon som bokat resa till Sydafrika?
Kvalet inleds mot Albanien borta och sedan Ungern hemma. Då måste Lagerbäck våga
och inte vänta tills han har kniven mot strupen. Spela in ett alternativt spelsystem och
ge det en chans. Inte bara nittio ynka minuter som den gången på Ullevi då 4-2-3-1 skulle
köras igenom och lika snabbt förkastas.
Vill man till VM måste man våga mot nationer som Albanien, Ungern och Malta.
Tills dess, ett rum avklarat, tre kvar.
Läste Lagerbäck.
Återhämtning...
Efter ett par fantastiska kvartfinaler kan jag inte ens komma ihåg
hur det såg ut i matchen dagen innan den första. Holland vaknade
ur drömmen men både Ryssland och Turkiet drömmer vidare.
Det Ryssland har gjort kanske säger mer om vårt konservativa sätt
att se fotbollsvärlden än vad det säger om deras prestation.
Vad skall man då säga om Turkiet? Nyp mig i armen, släng in mig i
duschen, det som har hänt skall bara inte kunna hända och just när
jag tänker att nu är Tyskland i en final igen, så vet i fan. Men nu skall
det inte gå längre. Med alla skador, avstängningar och Tyskland i en
semi så blir det tack och hej.
Men som sagt, vet i fan, och skulle dom lyckas slå tyskarna är
jag den förste att bänka mig på söndag med en fez på huvudet och en
döner i handen.
Mitt tips trots allt är en final mellan Tysklan och Spanien.
Söndagshatt?
hur det såg ut i matchen dagen innan den första. Holland vaknade
ur drömmen men både Ryssland och Turkiet drömmer vidare.
Det Ryssland har gjort kanske säger mer om vårt konservativa sätt
att se fotbollsvärlden än vad det säger om deras prestation.
Vad skall man då säga om Turkiet? Nyp mig i armen, släng in mig i
duschen, det som har hänt skall bara inte kunna hända och just när
jag tänker att nu är Tyskland i en final igen, så vet i fan. Men nu skall
det inte gå längre. Med alla skador, avstängningar och Tyskland i en
semi så blir det tack och hej.
Men som sagt, vet i fan, och skulle dom lyckas slå tyskarna är
jag den förste att bänka mig på söndag med en fez på huvudet och en
döner i handen.
Mitt tips trots allt är en final mellan Tysklan och Spanien.
Söndagshatt?
kejsarens nya kläder....
Vi trodde att vi gick in i en match som gällde avancemang till
kvartsfinal med full stridsmundering. Oj vad fel vi hade. Det var
som en perfekt återberättelse av ´kejsarens nya kläder´ rad för rad
och i slutet kändes det som hela världen skrattade åt oss.
Ikväll är det inte rätt att gå in på spelares eller förbundskaptenens
vara eller inte vara. Just nu bubblar känslorna som ett paket yes
i en jacuzzi. Det jag kan konstatera är att vi har spelat på samma
sätt med samma spelidé mer eller mindre i ett decenium.
Fotbollen i övrigt har utvecklats en hel del under den tiden.
Nu skall jag dränka sorgerna och njuta av kvartsfinalerna utan
all ånges som är inblandad så länge som Sverige var med.
Trevlig midsommar och forza la seleccsion!
kvartsfinal med full stridsmundering. Oj vad fel vi hade. Det var
som en perfekt återberättelse av ´kejsarens nya kläder´ rad för rad
och i slutet kändes det som hela världen skrattade åt oss.
Ikväll är det inte rätt att gå in på spelares eller förbundskaptenens
vara eller inte vara. Just nu bubblar känslorna som ett paket yes
i en jacuzzi. Det jag kan konstatera är att vi har spelat på samma
sätt med samma spelidé mer eller mindre i ett decenium.
Fotbollen i övrigt har utvecklats en hel del under den tiden.
Nu skall jag dränka sorgerna och njuta av kvartsfinalerna utan
all ånges som är inblandad så länge som Sverige var med.
Trevlig midsommar och forza la seleccsion!
Ryssen kommer!
Jag har känner en kille som alltid spelar en slant på Sveriges motståndare
när det vankas fotbollslandskamp. Han säger att förlorar Sverige så kan
han åtminstone glädjas åt något. Jag funderade på att göra det samma
idag men på något sätt så är det som det är med rutiner på matchdagen.
Spelarna har sina, vissa tränare, domare och även fans har sina.
Att spela på motståndaren hör inte till en utav mina. Jag skulle inte kunna
njuta av min eventuella vinst och på något sätt så gör en viss dos av besvikelse
att segerns sötma smakar så mycket godare när man väl får smaka på den.
Det kommer gå undan idag. Ryssarna kallades Spanien light av A.Svensson
(tror jag det var) och det är inte långt ifrån sanningen. Dom vill ha mycket boll
och deras styrka ligger som bekant i det offensiva spelet. Skillnaden
är att när Spanien vaggar in dig i falsk trygghet och drar ner på tempot för att
sedan explodera spelar Ryssland som att dom har tio duracell batterin
uppkörda i ändalykten. Jag såg en av deras träningsmatcher innan EM och kan
svära på att jag såg tre rosa kaniner sittandes på läktaren och se allvarligt
oroliga ut för att bli arbetslösa.
Alla som känner oro inför matchen säg ja.
"JA! jag é orolig", sa Thomas Nordahl.
Jag kan bara hålla med.
Det känns otroligt viktigt att få det första målet.
Ryssland är ett humörslag och tar dom ledningen kommer det vara som att hälla
bensin på en redan övertänd brasa.
Troligen kommer inte Zlatan klara 90 minuter och leder dom fortfarande när han
byts ut kommer varje ryss på banan få känslan av att dom just blivit välsignade
med en tredje lunga och orka springa hela vägen till Basel efter att slutsignalen ljuder.
Tvärt om kan det bli om Sverige neutraliserar deras offensiv första halvtimman.
Då kommer frustrationen växa sig större och det unga oerfarna ryska laget
kommer förhoppningsvis ta ännu större risker defensivt vilket Sverige bör
och kommer kunna utnyttja. Så låt oss hoppas att ingen berättar för D.Andersson att han
numera spelar i MFF och inte Bari, Elmander fortsätter att se ut som han inte spelat något
annat än på en kant och att Stoor inte drabbas av stundens allvar.
Då kan det återigen visa sig att rädslan för ryssen var överdriven.
Duracellkaninen - Snart arbetslös?
när det vankas fotbollslandskamp. Han säger att förlorar Sverige så kan
han åtminstone glädjas åt något. Jag funderade på att göra det samma
idag men på något sätt så är det som det är med rutiner på matchdagen.
Spelarna har sina, vissa tränare, domare och även fans har sina.
Att spela på motståndaren hör inte till en utav mina. Jag skulle inte kunna
njuta av min eventuella vinst och på något sätt så gör en viss dos av besvikelse
att segerns sötma smakar så mycket godare när man väl får smaka på den.
Det kommer gå undan idag. Ryssarna kallades Spanien light av A.Svensson
(tror jag det var) och det är inte långt ifrån sanningen. Dom vill ha mycket boll
och deras styrka ligger som bekant i det offensiva spelet. Skillnaden
är att när Spanien vaggar in dig i falsk trygghet och drar ner på tempot för att
sedan explodera spelar Ryssland som att dom har tio duracell batterin
uppkörda i ändalykten. Jag såg en av deras träningsmatcher innan EM och kan
svära på att jag såg tre rosa kaniner sittandes på läktaren och se allvarligt
oroliga ut för att bli arbetslösa.
Alla som känner oro inför matchen säg ja.
"JA! jag é orolig", sa Thomas Nordahl.
Jag kan bara hålla med.
Det känns otroligt viktigt att få det första målet.
Ryssland är ett humörslag och tar dom ledningen kommer det vara som att hälla
bensin på en redan övertänd brasa.
Troligen kommer inte Zlatan klara 90 minuter och leder dom fortfarande när han
byts ut kommer varje ryss på banan få känslan av att dom just blivit välsignade
med en tredje lunga och orka springa hela vägen till Basel efter att slutsignalen ljuder.
Tvärt om kan det bli om Sverige neutraliserar deras offensiv första halvtimman.
Då kommer frustrationen växa sig större och det unga oerfarna ryska laget
kommer förhoppningsvis ta ännu större risker defensivt vilket Sverige bör
och kommer kunna utnyttja. Så låt oss hoppas att ingen berättar för D.Andersson att han
numera spelar i MFF och inte Bari, Elmander fortsätter att se ut som han inte spelat något
annat än på en kant och att Stoor inte drabbas av stundens allvar.
Då kan det återigen visa sig att rädslan för ryssen var överdriven.
Duracellkaninen - Snart arbetslös?
Systemskifte..
Jag beundrar Lars Lagerbäck. Mannen har tagit oss till fem (!) mästerskap
i följd och gett oss flertal goda och mindre goda minnen. Jag hör till dom
som inte tycker det är skandal att åka ut i en kvartsfinal i ett EM eller VM och
speciellt inte på det sättet som vi genomfört dessa matcher. Undantaget
som bekräftar regeln i detta fall heter Tyskland - Sverige.
Jag har aldrig förstått dom som förespråkar att dom hellre ser en annorlunda
fotboll (offensivare) och missar ett slutspel då och då för att gå längre i själva
slutspelet. Det är absolut ingen garanti att man går längre i ett slutspel bara
för att man tar mer risker deffensivt. Snarare tvärt om.
Troligare är då att vi skulle bli ett Cliff Barnes landslag, vara väldigt nära
men aldrig riktigt nå ända fram. Hur kul är det att slå Albanien med 8 - 0 för
att sedan gå på pumpen mot Portugal med 2 - 5?
En annan sida av myntet är att när Lagerbäck började sin A-landslags karriär,
någon gång vid invationen av grisbukten, såg spelarmaterialet totalt annorlunda
ut. Vi hade först och främst kvallitetsspelare med deffensiva kvaliteer.
(Per Zetterberg, undantaget som bekräftar regeln.) Då var det helt rätt att spela
med det system vi gör. Ok, Johan Mjällby som offensiv mitt smakar kanske inte
som en nybakt sockerkaka men allternativen såg inte så mycket bättre ut. Idag
ser det lite annorlunda ut. Vi har med svenska mått mätt en hel drös med
kvallitetsspelare på dom offensiva possitionerna. Visst har Daniel Andersson
gjort det bra och det enda andra allternativet i mitt tycke har inte spelat en match
på 6 månader.
Kim då säger ni, KiiiiiiiM!!! Här kommer min poäng........
Jag tycker det är skam att en spelare på Kims nivå sitter på en bänk i det svenska
landslaget. Det är näst intill tjänstefel. Å andra sidan har han visat gång på gång
att han inte behärskar den roll som krävs av honom i det svenska spelsystemet.
Så vad gör man då?
Som jag ser det måste man anpassa spelet/spelsystemet för att få in honom i en
förstaelva. Zlatan hade länge samma problem, han kom inte till sin rätt i landslaget.
Det var tills han blev "Ibra" med hela världens befolkning och kunde bära Inter
på sina axlar.
Vi brukar alltid få höra att "dom bästa elva får spela". Men riktigt så är det inte.
Det är en sanning med modifikation. Dom borde säga, "dom bästa elva för
spelsystemet får spela".
Spelsystem först, spelarna sen. Kanske en fråga om smak. Som whiskey med
eller utan is. Jag föredrar det senare, i båda fallen. Man måste kunna ha ett starkt
kollektiv och samtidigt kunna anpassa sitt spelsystem efter spelarmaterialet och inte
tvärt om. Så i EM får vi köra som vi gör och har gjort men till VM kvalet hoppas jag
att Lagerbäck tänker nytt. Jag skulle inte satsa mitt sparkonto på det, inte ens den
lilla skål med enkronor jag förvarar på hallbordet. Men hoppas kan man alltid
för jag gillar ju gubben trots allt.
Så till hösten vill jag se Lagerbäck tåga in till presskonferansen iklädd utstyrseln
han har på sig i svenska spels reklam och skrika ut....
"Spelsystemet är dött, länge leve spelsystemet!!"
Systemskifte - bra för Sverige?
i följd och gett oss flertal goda och mindre goda minnen. Jag hör till dom
som inte tycker det är skandal att åka ut i en kvartsfinal i ett EM eller VM och
speciellt inte på det sättet som vi genomfört dessa matcher. Undantaget
som bekräftar regeln i detta fall heter Tyskland - Sverige.
Jag har aldrig förstått dom som förespråkar att dom hellre ser en annorlunda
fotboll (offensivare) och missar ett slutspel då och då för att gå längre i själva
slutspelet. Det är absolut ingen garanti att man går längre i ett slutspel bara
för att man tar mer risker deffensivt. Snarare tvärt om.
Troligare är då att vi skulle bli ett Cliff Barnes landslag, vara väldigt nära
men aldrig riktigt nå ända fram. Hur kul är det att slå Albanien med 8 - 0 för
att sedan gå på pumpen mot Portugal med 2 - 5?
En annan sida av myntet är att när Lagerbäck började sin A-landslags karriär,
någon gång vid invationen av grisbukten, såg spelarmaterialet totalt annorlunda
ut. Vi hade först och främst kvallitetsspelare med deffensiva kvaliteer.
(Per Zetterberg, undantaget som bekräftar regeln.) Då var det helt rätt att spela
med det system vi gör. Ok, Johan Mjällby som offensiv mitt smakar kanske inte
som en nybakt sockerkaka men allternativen såg inte så mycket bättre ut. Idag
ser det lite annorlunda ut. Vi har med svenska mått mätt en hel drös med
kvallitetsspelare på dom offensiva possitionerna. Visst har Daniel Andersson
gjort det bra och det enda andra allternativet i mitt tycke har inte spelat en match
på 6 månader.
Kim då säger ni, KiiiiiiiM!!! Här kommer min poäng........
Jag tycker det är skam att en spelare på Kims nivå sitter på en bänk i det svenska
landslaget. Det är näst intill tjänstefel. Å andra sidan har han visat gång på gång
att han inte behärskar den roll som krävs av honom i det svenska spelsystemet.
Så vad gör man då?
Som jag ser det måste man anpassa spelet/spelsystemet för att få in honom i en
förstaelva. Zlatan hade länge samma problem, han kom inte till sin rätt i landslaget.
Det var tills han blev "Ibra" med hela världens befolkning och kunde bära Inter
på sina axlar.
Vi brukar alltid få höra att "dom bästa elva får spela". Men riktigt så är det inte.
Det är en sanning med modifikation. Dom borde säga, "dom bästa elva för
spelsystemet får spela".
Spelsystem först, spelarna sen. Kanske en fråga om smak. Som whiskey med
eller utan is. Jag föredrar det senare, i båda fallen. Man måste kunna ha ett starkt
kollektiv och samtidigt kunna anpassa sitt spelsystem efter spelarmaterialet och inte
tvärt om. Så i EM får vi köra som vi gör och har gjort men till VM kvalet hoppas jag
att Lagerbäck tänker nytt. Jag skulle inte satsa mitt sparkonto på det, inte ens den
lilla skål med enkronor jag förvarar på hallbordet. Men hoppas kan man alltid
för jag gillar ju gubben trots allt.
Så till hösten vill jag se Lagerbäck tåga in till presskonferansen iklädd utstyrseln
han har på sig i svenska spels reklam och skrika ut....
"Spelsystemet är dött, länge leve spelsystemet!!"
Systemskifte - bra för Sverige?
Blåst på konfekten...
Jag fick ett mail av en polare. Det var ett klipp ifrån youtube. En kille
fyller år och hans familj har tänkt att skoja lite med honom. I klippet
får han en skraplott med garanterad vinst, helt värdelös m.a.o.
Han "vinner" 100.000 dollar (tror jag) och blir vansinigt glad, så klart.
Sen börjar alla garva och till slut fattar också killen att han blivit blåst.
Nu, och först nu förstår jag hur han kände sig.
Ok, Sverige parkerade laget på egen planhalva och lät Spanien leka
gris bäst dom ville. Och dom gjorde det riktigt bra. Spanien gjorde det
dom var bäst på, Sverige gjorde detsamma och i stora delar av matchen
var Sverige bäst på att vara bäst på det man är bäst på om ni hänger med.
Spanien skapade förvånandsvärt få målchanser men bara Spanien
tycker att det är så kul att leka gris att dom inte tappar tålamodet och
börjar frusta som en ilsken tjur.
Bara Sverige tycker det är så kul att försvara och döda ytor att dom ibland
glömmer av att man inte behöver packa väskan och ta med sig passet
för att ta sig över på offensiv planhalva.
Och länge, mycket länge såg det ut som det skulle räcka. Det var återigen
en näst intill perfekt försvarsinsatts. Och om någon tvivlat på Stoor har han
nu bevisat att han är en man för dom stoora matcherna med en offensivlusta
som vi inte sett från en svensk ytterback tidigare. Han behärskade tempot
utmärkt och detsamma skall väl sägas om Daniel Andersson som fått
ta en del kritik. Inga problem med Spaniens passningstempo där inte.
Men det var inte det frenetiska passningsspelet som skulle fälla
avgörandet utan en ren jävla tillfällighet. Just därför blir det extra tungt, just
därför kändes det efter slutsignalen som att jag just vunnit 100.000 dollar
på en skämtlott där alla var med på det roliga utan jag.
Så nu var det bara att plocka fram kulramen och börja räkna. Det var som
plåster på såret, balsam för själen eller iprenmannen på hembesök på
bakfyllan. Det sista tar jag nog tillbaka men ni förstår poängen. Det spelade
inte så stor roll. Den förlorade poängen hade inte gjort någon skillnad. Vi
får helt enkelt inte förlora, och lyckligt nog är det vår bästa gren. Vi är bra på att
inte förlora. Så nu är det bara att se fram emot, eller bäva för en rejäl triller
på onsdag. Som så många gånger förr........
Kulramen - Som balsam för själen.
fyller år och hans familj har tänkt att skoja lite med honom. I klippet
får han en skraplott med garanterad vinst, helt värdelös m.a.o.
Han "vinner" 100.000 dollar (tror jag) och blir vansinigt glad, så klart.
Sen börjar alla garva och till slut fattar också killen att han blivit blåst.
Nu, och först nu förstår jag hur han kände sig.
Ok, Sverige parkerade laget på egen planhalva och lät Spanien leka
gris bäst dom ville. Och dom gjorde det riktigt bra. Spanien gjorde det
dom var bäst på, Sverige gjorde detsamma och i stora delar av matchen
var Sverige bäst på att vara bäst på det man är bäst på om ni hänger med.
Spanien skapade förvånandsvärt få målchanser men bara Spanien
tycker att det är så kul att leka gris att dom inte tappar tålamodet och
börjar frusta som en ilsken tjur.
Bara Sverige tycker det är så kul att försvara och döda ytor att dom ibland
glömmer av att man inte behöver packa väskan och ta med sig passet
för att ta sig över på offensiv planhalva.
Och länge, mycket länge såg det ut som det skulle räcka. Det var återigen
en näst intill perfekt försvarsinsatts. Och om någon tvivlat på Stoor har han
nu bevisat att han är en man för dom stoora matcherna med en offensivlusta
som vi inte sett från en svensk ytterback tidigare. Han behärskade tempot
utmärkt och detsamma skall väl sägas om Daniel Andersson som fått
ta en del kritik. Inga problem med Spaniens passningstempo där inte.
Men det var inte det frenetiska passningsspelet som skulle fälla
avgörandet utan en ren jävla tillfällighet. Just därför blir det extra tungt, just
därför kändes det efter slutsignalen som att jag just vunnit 100.000 dollar
på en skämtlott där alla var med på det roliga utan jag.
Så nu var det bara att plocka fram kulramen och börja räkna. Det var som
plåster på såret, balsam för själen eller iprenmannen på hembesök på
bakfyllan. Det sista tar jag nog tillbaka men ni förstår poängen. Det spelade
inte så stor roll. Den förlorade poängen hade inte gjort någon skillnad. Vi
får helt enkelt inte förlora, och lyckligt nog är det vår bästa gren. Vi är bra på att
inte förlora. Så nu är det bara att se fram emot, eller bäva för en rejäl triller
på onsdag. Som så många gånger förr........
Kulramen - Som balsam för själen.
Gammal är äldst...
Gammal är äldst, men kanske inte alltid bäst.
Sverige har europamästerskapens näst äldsta trupp, bara Italien
har en högre snittålder. I Sveriges fall kan det förklaras av att vi är
ett litet land med relativt få fotbollsspelare som spelar på en hög
internationell nivå. Debatten har som bekant gått varm
på hemmaplan om föryngring och visst har den sina poäng. Är det
inte ett svaghetstecken att en allsvensk högermittfältare på 36 år
tar en plats som ytterback i startelvan och dessutom i en EM premiär?
Å andra sidan bör ju frågan vara, har vi någon bättre? Och hur
mycket är rutin verkligen värt?
Att diskutera Sveriges trupp kan man göra i oändlighet, det är mer
en fråga om smak än kvalité i mitt tycke. Desto enklare bör det vara
att tala om Italien.....
Regerande världsmästare som dom är kom dom in i turneringen
med en oerhörd press. Kanske är det då rätt att låta dom spelarna
som har störst rutin spela. Dom som vet vad det handlar om.
För mig stinker det mest gammal mozzarella. Första matchen startade
Italien med tre mittfälltare från Milan. Som bekant har deras säsong
varit som att beställa en espresso på 7 eleven, en enda stor besvikelse.
När man då låter lite yngre spelare som t.e.x De Rossi m.fl som har
en riktigt bra säsong bakom sig, och som man knappast kan kalla
orutinerad, starta på bänken är det en helt annat debatt än den som
figurerar på hemmaplan. Urvalet av kvalitets spelare i Italien kontra
Sverige är som jämnföra utbudet på Shell och Ica Maxi.
Det första man kan konstatera är att samma typ av debatt, yngre kontra
äldre spelare förekommer i dom flesta länderna när ett genarationsskifte
börjar närma sig.
Det andra är att alla, alla landslagstränare har lika svårt för att peta
beprövade spelare som levererat för dom tidigare som du och jag
har för att slänga våran alldeles för slitna favvo jeans.
Orutinerad?
Sverige har europamästerskapens näst äldsta trupp, bara Italien
har en högre snittålder. I Sveriges fall kan det förklaras av att vi är
ett litet land med relativt få fotbollsspelare som spelar på en hög
internationell nivå. Debatten har som bekant gått varm
på hemmaplan om föryngring och visst har den sina poäng. Är det
inte ett svaghetstecken att en allsvensk högermittfältare på 36 år
tar en plats som ytterback i startelvan och dessutom i en EM premiär?
Å andra sidan bör ju frågan vara, har vi någon bättre? Och hur
mycket är rutin verkligen värt?
Att diskutera Sveriges trupp kan man göra i oändlighet, det är mer
en fråga om smak än kvalité i mitt tycke. Desto enklare bör det vara
att tala om Italien.....
Regerande världsmästare som dom är kom dom in i turneringen
med en oerhörd press. Kanske är det då rätt att låta dom spelarna
som har störst rutin spela. Dom som vet vad det handlar om.
För mig stinker det mest gammal mozzarella. Första matchen startade
Italien med tre mittfälltare från Milan. Som bekant har deras säsong
varit som att beställa en espresso på 7 eleven, en enda stor besvikelse.
När man då låter lite yngre spelare som t.e.x De Rossi m.fl som har
en riktigt bra säsong bakom sig, och som man knappast kan kalla
orutinerad, starta på bänken är det en helt annat debatt än den som
figurerar på hemmaplan. Urvalet av kvalitets spelare i Italien kontra
Sverige är som jämnföra utbudet på Shell och Ica Maxi.
Det första man kan konstatera är att samma typ av debatt, yngre kontra
äldre spelare förekommer i dom flesta länderna när ett genarationsskifte
börjar närma sig.
Det andra är att alla, alla landslagstränare har lika svårt för att peta
beprövade spelare som levererat för dom tidigare som du och jag
har för att slänga våran alldeles för slitna favvo jeans.
Orutinerad?
Förväntningar...
Blir bara så trött på folk som "kräver" att sverige skall gå långt i ett slutspel. Sverige
har på dom tre senaste mästerskapen gått vidare ifrån gruppen. Senast åkte vi ut emot
Tyskland på hemma plan, HALLÅ, TYSKLAND!! Ett lag som förmodligen är världens
bästa slutspelsnation. Som desutom spelade på hemmaplan. Det var ingen skam, 1 - 2
mot Costa Rica, det var pinsamt. Sen i dom övriga två mästerskapen har vi åkt ur på
straffar respektive golden goal. Vi var en stolpe, en stolpe eller ribba ifrån att avancera.
Det är helt jävla otroligt med tanke på det spelarmaterialet vi har att tillgå. Går vi nu
vidare ifrån gruppen, igen, kan inget lag matcha det i europa. Det viktiga är att kvalificera
sig till mästerskapen, för sen kan det gå hur som helst. Som triss-reklamen....plötsligt händer det!
Och Sverige har gått vidare genom ett hårt disiplinerat försvarsspel som bygger på
starkt styrda roller inom systemet. Resterande säger sig självt om varför vissa spelare finns
på planen och andra inte. Och snackar vi om hur framgångsrika vi har varit under Lagerbäck
så jämnför Spaniens slutspelsstatistik under samma period. Passa också
på att titta över vilka spelare som spelat för respektive lag under samma period. Sen kan alla
ni som, utan verklighetsförankring, fortsätter att spy galla över Lagerbäck, vissa spelare
och ropar efter ett "roligare" spel med "roligare" spelare hålla på Danmark i VM-kvalet.
har på dom tre senaste mästerskapen gått vidare ifrån gruppen. Senast åkte vi ut emot
Tyskland på hemma plan, HALLÅ, TYSKLAND!! Ett lag som förmodligen är världens
bästa slutspelsnation. Som desutom spelade på hemmaplan. Det var ingen skam, 1 - 2
mot Costa Rica, det var pinsamt. Sen i dom övriga två mästerskapen har vi åkt ur på
straffar respektive golden goal. Vi var en stolpe, en stolpe eller ribba ifrån att avancera.
Det är helt jävla otroligt med tanke på det spelarmaterialet vi har att tillgå. Går vi nu
vidare ifrån gruppen, igen, kan inget lag matcha det i europa. Det viktiga är att kvalificera
sig till mästerskapen, för sen kan det gå hur som helst. Som triss-reklamen....plötsligt händer det!
Och Sverige har gått vidare genom ett hårt disiplinerat försvarsspel som bygger på
starkt styrda roller inom systemet. Resterande säger sig självt om varför vissa spelare finns
på planen och andra inte. Och snackar vi om hur framgångsrika vi har varit under Lagerbäck
så jämnför Spaniens slutspelsstatistik under samma period. Passa också
på att titta över vilka spelare som spelat för respektive lag under samma period. Sen kan alla
ni som, utan verklighetsförankring, fortsätter att spy galla över Lagerbäck, vissa spelare
och ropar efter ett "roligare" spel med "roligare" spelare hålla på Danmark i VM-kvalet.
Fotbollsproffs – Guldgrävare eller vanligt folk?
Vi älskar spelare som Totti, Maldini, Raul, Puyoll, Gerrard & Scholes.
Spelare som känner som vi, spelare som besvarar och
bekräftar våran kärlek. Spelare som delar våran glädje och våra
sorger. Spelare som inte går sin väg när livet blir lite hårdare att
leva eller känner doften av guld någon annanstans. Raka motsatsen
finns gentemot dom spelare som ständigt är på jakt. Jakt efter egen
framgång, som inte lägger någon som helst vikt vid vår lycka eller
lidelse. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans heter
det, men så är det inte för alla. För den stora mängden spelare flyr
man dit gräset och sedlarna gror grönare. Det värsta exemplet i mina
ögon, som jag kan komma på, är Ronaldo, som i denna krönika får
agera exempel. Han har spelat i Barcelona och Real madrid,
Inter och Milan. Hade jag varit kvinna skulle du kunna citerat mig med
”vi var gifta, men så bedrog han mig med min syster, sen min mamma
och slutligen min mormor.” För visst känns det så när en spelare
som vi älskar lämnar oss. Vi har ju inte den möjligheten, vi håller på
det lag vi gör oavsett vad som händer. Vi får blint lita på att spelarna
är oss trogna. Men är det rätt av oss att kräva den ovillkorliga kärleken
tillbaks? För våran klubb kan likväl dumpa en spelare trots lång
och trogen tjänst om prestationen inte längre motsvarar förväntningarna.
Och om du själv får ett nytt jobberbjudande med tjugo procent högre lön
och andra förmåner, tackar du då nej? För hur mycket vi än respekterar
spelare som stannar i sitt hjärtas lag är det otroligt få som överhuvud
taget får möjligheten till det valet.
Spelare som känner som vi, spelare som besvarar och
bekräftar våran kärlek. Spelare som delar våran glädje och våra
sorger. Spelare som inte går sin väg när livet blir lite hårdare att
leva eller känner doften av guld någon annanstans. Raka motsatsen
finns gentemot dom spelare som ständigt är på jakt. Jakt efter egen
framgång, som inte lägger någon som helst vikt vid vår lycka eller
lidelse. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans heter
det, men så är det inte för alla. För den stora mängden spelare flyr
man dit gräset och sedlarna gror grönare. Det värsta exemplet i mina
ögon, som jag kan komma på, är Ronaldo, som i denna krönika får
agera exempel. Han har spelat i Barcelona och Real madrid,
Inter och Milan. Hade jag varit kvinna skulle du kunna citerat mig med
”vi var gifta, men så bedrog han mig med min syster, sen min mamma
och slutligen min mormor.” För visst känns det så när en spelare
som vi älskar lämnar oss. Vi har ju inte den möjligheten, vi håller på
det lag vi gör oavsett vad som händer. Vi får blint lita på att spelarna
är oss trogna. Men är det rätt av oss att kräva den ovillkorliga kärleken
tillbaks? För våran klubb kan likväl dumpa en spelare trots lång
och trogen tjänst om prestationen inte längre motsvarar förväntningarna.
Och om du själv får ett nytt jobberbjudande med tjugo procent högre lön
och andra förmåner, tackar du då nej? För hur mycket vi än respekterar
spelare som stannar i sitt hjärtas lag är det otroligt få som överhuvud
taget får möjligheten till det valet.
Första segern & första inlägget
Kan man få en bättre start?
En seger med två spelmål att skriva om i sitt första inlägg. Kort och gott, nej!
När jag vaknade i morse var luftern lite friskare, frukosten lite
godare och livet så skönt som det bara kan vara.
Sverige tog tre tuffa poäng i en premiärmatch. Det har hänt
förut men inte allt för ofta. Jag har varit sååååå orolig
för den här matchen. Kändes på förhand som att vi skulle
få vara det lag som skulle få föra matchen och det
är som bekant inte en av dom bästa grenarna för vårt landslag.
Inte hade jag ränkat med ett grekland som såg
ut som dom legat på beachen och jäst innan matchen. Det var
bara dom svarta speedos badbyxorna
som saknades.
Nu hoppas jag att man sparar Zlatan mot Spanien och ställer
upp med Henke på topp och, hör och häpna,Kim som släpande.
Kompletera med Elmander på högeryttern så tror jag vi har
ett vinnande koncept. Så vitt jag vet har inte helvetet fryst så jag
är säker på att något liknande kommer inte att hända. Kanske mer
realististkt att tro på Elmander på topp och Henke som släpande.
Vi kommer ha tre små snabba juggaderos (inte korrekt stavat) på mitten
att hålla koll på. Vågar man tro på ett kryss?
En seger med två spelmål att skriva om i sitt första inlägg. Kort och gott, nej!
När jag vaknade i morse var luftern lite friskare, frukosten lite
godare och livet så skönt som det bara kan vara.
Sverige tog tre tuffa poäng i en premiärmatch. Det har hänt
förut men inte allt för ofta. Jag har varit sååååå orolig
för den här matchen. Kändes på förhand som att vi skulle
få vara det lag som skulle få föra matchen och det
är som bekant inte en av dom bästa grenarna för vårt landslag.
Inte hade jag ränkat med ett grekland som såg
ut som dom legat på beachen och jäst innan matchen. Det var
bara dom svarta speedos badbyxorna
som saknades.
Nu hoppas jag att man sparar Zlatan mot Spanien och ställer
upp med Henke på topp och, hör och häpna,Kim som släpande.
Kompletera med Elmander på högeryttern så tror jag vi har
ett vinnande koncept. Så vitt jag vet har inte helvetet fryst så jag
är säker på att något liknande kommer inte att hända. Kanske mer
realististkt att tro på Elmander på topp och Henke som släpande.
Vi kommer ha tre små snabba juggaderos (inte korrekt stavat) på mitten
att hålla koll på. Vågar man tro på ett kryss?
