fotbollskrönikan

Vi älskar spelare som Totti, Maldini, Raul, Puyoll, Gerrard & Scholes.
Spelare som känner som vi, spelare som besvarar och
bekräftar våran kärlek. Spelare som delar våran glädje och våra
sorger. Spelare som inte går sin väg när livet blir lite hårdare att
leva eller känner doften av guld någon annanstans. Raka motsatsen
finns gentemot dom spelare som ständigt är på jakt. Jakt efter egen
framgång, som inte lägger någon som helst vikt vid vår lycka eller
lidelse. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans heter
det, men så är det inte för alla. För den stora mängden spelare flyr
man dit gräset och sedlarna gror grönare. Det värsta exemplet i mina
ögon, som jag kan komma på, är Ronaldo, som i denna krönika får
agera exempel. Han har spelat i Barcelona och Real madrid,
Inter och Milan. Hade jag varit kvinna skulle du kunna citerat mig med
”vi var gifta, men så bedrog han mig med min syster, sen min mamma
och slutligen min mormor.” För visst känns det så när en spelare
som vi älskar lämnar oss. Vi har ju inte den möjligheten, vi håller på
det lag vi gör oavsett vad som händer. Vi får blint lita på att spelarna
är oss trogna. Men är det rätt av oss att kräva den ovillkorliga kärleken
tillbaks? För våran klubb kan likväl dumpa en spelare trots lång
och trogen tjänst om prestationen inte längre motsvarar förväntningarna.
Och om du själv får ett nytt jobberbjudande med tjugo procent högre lön
och andra förmåner, tackar du då nej? För hur mycket vi än respekterar
spelare som stannar i sitt hjärtas lag är det otroligt få som överhuvud
taget får möjligheten till det valet.